Utställningen har pågått sedan 18 maj och närmar sig slutet per den 9 september 2018. Men det går bra också att åka till Sandgrund i Karlstad som inrättats som museum för Nordens främsta ackvarellkonstnär
Kön var lång, sådär 50 meter med en till fyra personer i bredd. Kön rörde sig långsamt framåt för tillträde till salarna i Liljevalchs. Väntan i kön gav möjlighet att studera de förväntansfulla. Kön fylldes på hela tiden och samma antal besökare som var färdiga släpptes in. Vad beror det på att utställningarna på Djurgården och Sandgrund dragit en så enormt stor publik under så lång tid? Handlar det om massuggestion eller finns ett uppdämt behov att komma närmare de känslor som Lerin arbetar under? Finner publiken något högre och innerligare än det som konsumtionssamhället pådyvlar oss och som vi till vardags oreflekterat tar till oss?
Många tycker något om vad Lars Lerin producerar. Kanske det att han tecknar gamla ruckel så att det blir vackert och intressant? Men det finns mycket, mycket mer att reflektera över. En väg att finna svar är att läsa uppsatsen ”Kulturellt slitage” av etnologen Orvar Löfgren.